Jag har under hösten arbetat med att acceptera mitt val av yrke. Det går långsamt framåt, ofta i ganska tydliga steg. Ett sådant steg inträffade härom veckan när jag såg Patrick Wolf live på Debaser.
Mitt yrkesval handlar inte om något religiöst kall att hålla på med konst. Snarare är det ett yrke jag har fallenhet för. Jag uppskattar utmaningen och framförallt har jag inte hittat något annat yrke jag skulle kunna tänka mig. Ändå är det tufft att ta konsekvenserna av det valet. Jag har studerat konst i fem år för att komma ut på en arbetsmarknad som är minst sagt osäker. Jag måste skapa mina arbetstillfällen själv, kommer inte att få någon vidare lön för mitt arbete, och de första åren kommer jag troligtvis att få arbeta hårt för att över huvud taget kunna göra det jag är utbildad till. För mig som gillar trygghet och kontroll är det en svår arbetssituation att acceptera. Acceptansen kommer i små steg. Jag tog ett sådant steg nyligen under en konsert med Patrick Wolf.
Patrick Wolf är en brittisk musiker som gör popmusik med influenser från folkmusik, elektronika och industri. Min respekt för honom grundlades när jag såg honom live för första gången på Arvikafestivalen 2003, utan att ha en aning om vem han var. Det var fruktansvärt varmt den sommaren och all teknik strejkade - så även Patricks laptop som inte ville spela upp hans elektroniska komp. Patrick rykte på axlarna och kompade hela konserten på fiol istället. För två veckor sedan såg jag Patrick live igen på Debaser. Konserten var helt fantastisk och jag gick helt upp i musiken. Jag fann mig själv gråtande, skrattande, förbannad, dansande, fylld av lust att starta en moshpit med popkidsen omkring mig.
För mig är det vad bra konst handlar om. Den ger en känsla av mening; man slutar tänka och bara känner. Och när jag stod där på konserten kände jag att herregud, om jag har möjligheten att skapa något, att bli så pass bra på det här med konst att jag kan förmedla de känslorna till andra människor, då är det självklart det jag ska göra med mitt liv. För ingenting annat betyder mer för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar