Tankar efter lärlingskapet, del 2

Vy från mitt sovrumsfönster.

Så var det vinter då.

Förutom att böja till stänkskärmar och montera dubbdäck till cykeln har jag börjat inreda en ateljé, sökt ateljé-stipendier i Norrland till nästa sommar plus att jag arbetar med ansökningar till landsting och kommuner kring att arbeta med offentliga verk.

Det är tufft att komma igång igen efter att ha slutat hos Sam, men jag försöker ta det lugnt och att låta saker ta den tid de tar. Jag hoppas på att kunna börja använda min nya atelje i slutet på den här veckan och det ska bli skönt att få iväg alla ansökningar så att jag kan lägga det arbetet bakom mig.

Jag skrev förut om mina tankar efter att ha arbetat hos Sam, tänkte brodera ut med lite fler betraktelser kring konstnärskap och processer:

Största insikten från tiden hos Sam är nog "Gör det du har lust till."

Överlag bygger Sams arbetsmetod på en stor tilltro till sin egen förmåga att lösa de problem han ställs inför. Han behöver inte nödvändigtvis veta precis hur alla problem ska lösas, utan litar på att han kommer att komma på lösningen under vägen genom erfarenhet och noggrant arbete.

Jag har haft en bild av att det jag håller på med bör se bra ut under hela processen, men jag inser att saker kan se ut som skit medan man arbetar med dem, men man löser det under processen. Bra behöver det inte vara förrän man är klar med verket. 

För mig, när det gäller konst, är det en helt central punkt. All övning och materialkunskap betyder ingenting om de inte resulterar i bra verk, och för att kunna göra bra verk måste man släppa kontrollen och lita på att ens idéer är relevanta för fler än en själv och att de är värda att genomföra.

 

Å andra sidan: när verket väl är klart ska det vara så bra som man överhuvudtaget kan utföra det. Sam håller på att ingenting av det han visar får vara halvmesyrer eller slarvigt utfört, oavsett om det ska visas på småstadsgalleri eller stå på Sergels torg.

Sam har en väldigt stor konstnärlig integritet. Han åtar sig inte projekt som han inte känner sig inspirerad av, oavsett om det skulle gå att tjäna pengar på dem. Överhuvudtaget får inte lusten till att tjäna pengar prioriteras framför integriteten. Det viktiga är att det man producerar håller hög klass, inte att man tjänar pengar.

Det är härligt att, efter Konstfack där idéer ska kategoriseras, kontextualiseras och kritiseras, träffa någon med annan arbetsmetod: ”Ok, jag gillar den här idén, då genomför jag den. Har jag inga idéer? Då börjar jag på något och ser var det slutar.” Att försöka hålla på sin integritet, ha tillförsikt i processen och att verkligen lägga ner möda på att det visar verkligen är det bästa man kan åstadkomma tror jag är vettiga ledstjärnor att ha för sitt konstnärskap.

Årets besök i Prag

Jag är tillbaka från 4 dagar i Prag i goda vänners lag.

Såhär fint väder var det! I november-Prag! Helt galet. (Från Karlsbron)

Sen kollade vi in de vanligaste turistfällorna. Jag hade helt glömt
vilket antiklimax astronomi-klockan är. Att folk dessutom
filmar det hela med sina läsplattor gör att alltsammans nästan
känns surrealistiskt.

Vi tittade på monumentalarkitektur och -skulptur från kommunisttiden. På
något sätt uppskattar jag den typen av byggnadskonst, det är som en form av
funktionalism vars huvudsyfte är att få betraktaren att känna sig liten.
Som ryttarskulpturen här ovan, det gick verkligen inte att få ett grepp om
hur stor den egentligen är.

Några av de bästa bornsreliefer jag sett fanns bakom ryttarstatyn i fotot ovan.
Konstnären har arbetat helt fantastiskt fint med en blandning av
nästan helt frilagda figurer och sådana som bara är tunna teckningar.

Från Artbanka, ett museum för nutida tjeckisk konst
inrymt i ett nedgånget barockpalats.

Gymnastjesus. Eftersom det är Tjeckien är
skalan betydligt större än naturlig storlek.

Schysst måleri.

Tankar efter lärlingskapet, del 1.

Nu när säsongen för stenhuggning börjar ta slut kommer jag dra mig inåt stan igen. Jag har en verkstad där jag kommer kunna arbeta och jag har en hel del andra projekt att ta tag i.

Halvåret som lärling då, har det varit något att ha?

Kort och gott: Ja.

I våras var jag beredd att ge upp konstnärskapet, nu känner jag mig både positiv och har en glädje och inspiration i arbetet jag inte märkt på år. Utöver det har jag lärt mig arbeta med sten och fått en hel drös annat yrkeskunnande.

Bara en sån sak som att det uppenbart går att leva som konstnär, även om du inte är rikskänd eller har konstnärsföräldrar eller är rik från början. Det liv Sam levt känns både inspirerande och rikt, trots att han inte har fast anställning eller vet vilken lön han kommer få varje månad. 

Som konstnär kommer man stöta på alla möjliga människor och det jag ser hos Sam är en befriande ärlighet oavsett vem det är han pratar med: han tar personen på allvar oavsett vem det är. Det betyder inte att man ska tona ner sin personlighet, det går utmärkt att vara både personlig och yvig i sitt sätt och . Sam verkar inte heller ha något problem med att ta konflikter och gå i polemik mot åsikter, även om de kommer från personer med makt. Ibland verkar det till och med ha hjälpt honom, folk vet att han säger vad han tycker men att han ändå samarbetar med dem.
”Ung konstnär” kallas tills man är typ 40. Det säger en del om tiden det tar att etablera sig, hitta sitt uttryck och utveckla ett yrkeskunnande. Det är lätt att tro att allt ska gå på en gång, framförallt i dagens hektiska karriärs-samhälle, men jag tror att utvecklingen av ett yrkesliv måste få ta tid.

Saker hos Sam Westerholm: får.

Marmor och Marsvin, del 3!

Sådär ja: i princip färdigt!
Ägnade förra veckan åt att hugga ut det sista och polera upp ytan. Nu är fotografierna insända till Liljevalchs med förhoppning om att verket blir antaget till vårsalongen!

Marmor och Marsvin, del 2

Oj oj oj,  mer marmor! Ekorren är nästan klar, så de senaste veckorna har jag arbetat vidare kring min första idé på vad jag skulle ha marmorn till: marsvin. Det tar sig, nedan följer bilder från de senaste veckornas jobb:
(klicka på bilderna för att se dem större)

Vecka 1:

Inte mycket har hänt här, jag har kapat en del med vinkelslip, slagit bort
och precis börjat arbeta med gaffelmejsel. Jag arbetar utifrån en mindre skiss 
och passar in figurerna i stenen.

Vecka 2:

Figurerna börjar ta (reliefartad) form. Jag arbetar
med gaffelmejsel för att lättare se riktningar.

Vecka 3:

Figurerna syns tydligare och jag börjar arbeta friare i stenen.

Vecka 4:

Jag är på väg in djupare i stenen.
I det här stadiet blir marmorn riktigt intressant att jobba med:
  det tunga arbetet med att hugga bort stora mängder
sten är avslutat och man kan ägna sig åt detaljerna.

Vecka 5:

Det tar sig: jag har börjat hugga ut ögon och ansiktsuttryck. Nästa steg är att
polera stenen.

Höststatus plus faun!

Ofta blir sensommaren inte alls varm, istället blir det höst direkt och jag känner mig jättekränkt över detta. Men i år blev det faktiskt lite varma dagar trots allt, inklusive årets första stenhuggarpass mitt under ett åskoväder i måndags. Sam hade just börjat hugga ut Kristus på granitreliefen och han deklarerade att detta var upphov till vädret. Jag svarade att det var bra att ha naturen på sin sida när man tar avgörande steg i sina verk, varpå Sam svarade att man inte ska vara övermodig, det var trots allt bara vädret som hade varit med.

Jag kommer vara kvar hos Sam åtminstone tills oktobers slut. Just nu går det riktigt bra med det jag arbetar på: ekorren är snart klar, skallen som jag hugger i granit har aldrig sett bättre ut och jag har gjort två små figurer i lera som jag är nöjd med.

Jag arbetar också på att lägga upp en hemsida med en mer regelrätt portfolio över mina verk: förhoppningsvis något jag kommer lägga upp inom de närmsta veckorna!

 En av de nya figurerna jag arbetat med, en mindre faun i terrakotta. Verket 

är det första jag skulpterar i lera på ett tag, motivvalet är en hommage till

de små figurer jag brukade skulptera när jag gick på Lunnevads folkhögskola.

Självporträtt

Nytt självporträtt!

Marmor och ekorrar.

Med tanke på att jag skrev om marsvin och marmor i förra inlägget kanske man kan tro att jag börjat hugga marsvin i marmor. Så är inte fallet. Jag kände mig inte mogen för att hugga avancerade gruppkompositioner, utan ville börja med något enklare.
Något jag är van vid att skulptera. Något jag brukar skulptera när jag stöter på nya material. Något jag kan göra snabbt.

En ekorre.

Så jag hugger en ekorre i marmor.

Grejen är att ekorrar inte alls är lätta att skulptera, och andningen till att det fungerat så bra att skulptera dem förut är att jag arbetat i lera, inte marmor. Ekorrar är faktiskt förvånansvärt avancerade, framförallt när de står på alla fyra som den jag håller på med. Så det har blivit till att leta fotografier från wikipedia och anatomiska översiktsbilder. Och trots att jag misströstar varenda gång jag inte vet hur jag ska skulptera någon viss del (ex huvudet, svansen, bakbenen, frambenen,  osv) och nästan ger upp har lyckats modellera fram det mesta.

Det börjar ta sig.

Marmor och marsvin.

En antologi med texter som kritiserar modernismen och två böcker om gnagare.
En ganska bra sammanfattning av de senaste tre veckorna.

Jag har börjat hugga i marmor!
Marmor är ett material jag varit rätt avogt inställd till. Dels för att jag trivs bättre med material där jag kan lägga till och dra ifrån volymer snabbt och på det viset testa mig fram till en fungerande form. Sten ställer mycket högre krav på att man ska veta vad man vill när man arbetar med materialet.

När jag var i en djuraffär för att teckna av marsvin
blev jag såg tagen av att de var så gulliga att jag
inte vågade fråga om jag ficka klappa någon av dem.

Dessutom känns marmor som ett material där allt man gör bli just "marmor". Det finns massvis med föreställningar om vilka motiv marmorn lämpar sig för och hur marmor ska se ut: det blir därför svårt att göra materialet till sitt eget.

Jag kände därför att jag behövde hitta ett motiv som utmanade materialet, som känns intressant- och något jag kan göra till mitt eget. Idén jag fastnat för är på att göra en grupp marsvin, en dynamisk komposition med ett gäng gnagare som spanar ut i världen, kelar med varandra och gömmer sig.

Så under de senaste veckorna har jag tecknat av marsvin, skissat på marsvin i lera, läst om marsvin och lyssnat på marsvin.

Lite bilder från en lerskiss på kompositionen. Sam gillade den och tyckte att
jag skulle gjuta den i brons, får se hur det blir med den saken.

Sommarutställlning på Fållnäs

Jag ställer ut 120 små hästar på Fållnäs Konsthall under sommaren!

Fållnäs gård ligger fantastiskt vackert vid en vik av Östersjön och det är en alldeles utmärkt dagsutflykt. Jag rekommenderar att du en solig dag tar med din cykel, tar pendeltåget till Ösmo och därifrån cyklar den dryga milen till konsthallen, genom det vacka sörmländska landskapet.

Konsthallen har öppet fredag-söndag, 11-17, till och med första september. Jag jobbar i Täby alla helger under Juli, men ta gärna kontakt med mig om du funderar på att besöka konsthallen så kanske jag kan komma över och presentera utställningen!

Mer info finns på Fållnäs hemsida!

Världens gladaste tidningsbild (feat. mig och Sam)

Tja, titeln säger väl allt?

Lokaltidningen var över till stengården och gjorde ett reportage om mig och Sam. De har missuppfattat hur länge jag har varit där, men vad gör det när de valt den mest fantastiska bild man kan tänka sig för att illustrera artikeln?

Hela artikeln finns här.

Till fjälls från fjälls

Nyss hemkommen från en tur till Jämtlandsfjällen.
Det var bra väder med undantag från första dagen, förra tisdagen, då det var kring två grader varmt och regnade. Vi spenderade den dagen med att vandra över ett dimmigt bergspass på 1100 meters höjd med blötsnö både i luften och på marken. Mitt i alltsammans försvann ledmarkörerna. Vi blev tvungna att orientera oss via karta och kompass utan att se annat än varandra och våra egna fotspår i snön. Riktigt synd att jag inte fick några foton från det, men det var som att befinna sig i en kolteckning: ingen färg och knappt någon djupverkan. Det var väldigt skönt när vi väl kom fram till vindskyddet den dagen.
Utöver det bjöd resan på fina utsikter, vandrande, tältande och en väldigt god middag på Storulvåns fjällstation.

Skiss av en vide-kvist.

Upp på hästen!

Självporträtt av mig bland skulpturer i Sams atelje.

Reliefen vi arbetar på.

Var ett bra tag sen jag skrev något här. Det var som luften gick ur mig när jag fick assisstentskapet hos Sam Westerholm, mars och april var tuffa månader.
Men nu är jag tillbaka på banan igen. Jag har varit hos Sam en månad nu och det fungerar jättebra, det är helt fantastiskt att ha en plats att vara på och att få in rutiner kring det konstnärliga. Jag pendlar ner till ateljen som ligger utanför Nynäshamn 2 - 4 dagar i veckan.

Jag arbetar med ett gäng olika projekt:
Huvudprojektet är att hjälpa till att hugga en relief föreställande "Petrus tvivlaren" (när aposteln Petrus förnekar Jesus) i svart granit. Det är spännande, jag har inte tidigare arbetat något i sten så det är mycket nytt att lära sig. Materialet påverkar ju alltid vilka idéer och uttryck ett verk får, och sten är intressant att jobba med: det är hårt, grovt och stabilt, samtidigt som man kan göra fina detaljer och arbeta mycket med ytan.

Jag arbetar också med egna projekt: jag tecknar självporträtt, skissar på en byst i lera och så har jag och Sam hämtat några stenar från ett närliggande marmorbrott som jag ska börja hugga i.

Kvällsutsikt från ateljen

Annars hänger jag med när Sam ska uträtta ärenden. Jag vet var man köper alla stenverktyg man behöver i området kring Nynäshamn, har fått en rundvisning på Bergmans bronsgjuteri och letat efter en plats Haninge där man kan lämna in en inkomstdeklaration.



Dessutom älskar Sam att spela, titta på, läsa om och lära ut schack. Han har därför bestämt sig för att jag ska börja spela det spelet igen, något jag inte gjort på 16 år. Vi får se hur det blir med den saken.

Assisstent åt Sam Westerholm!

Jag ska vara assisstent åt skulptören Sam Westerholm! Happy go lucky!

Jag har länge haft en önskan att få vara att vara lärling eller assistent åt någon verksam skulptör. Sverige saknar tyvärr en renodlad skulpturlinje på högskolenivå och det är svårt att ta till sig kunskaper om material och skulpturteknik (ex hur man skulpterar människokroppen) under skoltiden. Dessutom är det tufft att få perspektiv på saker när alla ens konstnärsvänner sitter i mer eller mindre samma sits som man själv. När jag såg att ansökningshandlingarna för konstnärsnämndens assisstent-stipendie släppts bestämde jag mig för att göra slag i saken och kontakta skulptörer som jag gärna skulle vara assistent åt.

Den förste att svara var Sam Westerholm (hemsida) som är en av mina favoritskulptörer. Jag uppskattar hans materialkunnande, känsligheten med vilken han modellerar och de mångskiftande uttryck och motivval hans konst har. Jag blev förstås väldigt exalterad.
Efter att ha samlat mod ringde jag upp Sam och bestämde träff. Han bor utanför Nynäshamn, så det blev att ta pendeltåget söderut. Det är alltid fascinerande hur snabbt landskapet blir småstadslikt utanför centrum. Landskapet kring huset, med tillhörande ateljé, där Sam bor påminner en del om bergslagen: kuperat, åkermark och skog blandat. 
Sam visade sig vara en av de trevligare människor jag träffat: en intelligent äldre herre med förkärlek för Oscar Wilde och ett passionerat schackintresse.Han äter bara kött om det kommer från fåren som betar bakom huset eller om det är viltfångat: sympatiskt. Katten i huset skulle hetat Petrus, men det kändes märkligt att ropa på katten så den fick heta Citrus istället. I alla fall så ville Sam gärna ha en assisstent. Han börjar bli gammal och det kan vara skönt att ha någon som hjälper till med att lyfta saker och grovhugga detaljer, samt hjälpa till med de göromål som dyker upp. När Sam inte har några mer specifika uppgifter får jag använda hans verkstad. 
Det är inte helt klart när jag kommer påbörja min vistelse, men senast från och med sommaren.
Yey!

Några av Sams verk:

Vinterbilder

Jag har redan hunnit tröttna på snön ett par gånger. Men trots att det är drygt att cykla i snömodd känns vintern lite mer dräglig i år än förra året. Dessutom är det ju en chans att åka långfärdsskridskor, kungen av utomhusaktiviteter!Fotografierna är vid Stora skuggan, skogen som ligger vid universitetet.
 

Örjan - en baksten av keramik

En baksten eller ugnssten är en platta man lägger in i ugnen när man bakar bröd eller pizza. Poängen är att den hjälper till att hålla en jämn, hög temperatur i ugnen vilket ger fluffigare bröd och krispigare pizza. De bästa bakstenarna utomlands är tillverkade av keramik, medan de här i Sverige är tillverkade av kalk- eller täljsten. Både två material som är känsligare för värme. Eftersom jag bakar själv blev jag sugen på att se om jag kunde tillverka och sälja en egenproducerad baksten.
   Saken är den att det är krångligt att tillverka större plattor av keramik. Gör man fel någonstans i processen, i lerblandning, tillverkning, torkning eller bränning av plattorna, leder det till att plattorna spricker eller slår sig.
   Jag har nu under januari varit i kontakt med människor som är kunniga i området för att få råd om hur jag ska gå tillväga. Stort tack till Horns Tegelbruk, som svarade snabbt och kom med många tips.
Troligen är nyckeln att inte lägga till sågspån till leran, att låta plattorna torka länge samt att inte bränna högre än skröjtemperatur.
   Nästa steg i processen är att hitta någon plats att vara på när jag tillverkar, torkar och bränner plattorna. Det traditionella sättet när man arbetar med tegellera är att vara utomhus sommartid och bränna i vedeldad ugn. Frågan är var man kan hitta en sån plats i Stockholmstrakten?

Om Bengt Ohlssons uppgörelse med kulturvänstern

Författaren Bengt Ohlsson har fått en hel del uppmärksamhet för sin artikel i DN kultur. Han tycker att alla kulturpersonligheter säger sig vara vänster utan att reflektera över det.
Artikeln är läsvärd. Jag tycker inte att han försöker övertyga någon att bli höger, snarare ifrågasätter han en slentrianmässig vänstermentalitet. Poängen är att tänka själv, inte bara ta till sig åsikter man inte reflekterat över, något jag ser som grundläggande för ett fungerande demokratiskt samhälle. Jag håller med om att det är ett problem att alla kulturmänniskor har de åsikter de förväntas ha, även om det problemet knappast begränsas till den yrkesgruppen. För mig är poängen med artikeln att få folk att fundera på vad de baserar sina åsikter på, inte att övertyga om en politisk åsikt.

Läsvärd är också Åsa Linderborgs replik i Aftonbladet. Hon menar att Ohlsson gör sig till offer och sparkar in öppna dörrar: det finns redan gott om människor i Sverige som klagar på att kulturen är vänstervriden och förljugen, och de människor som tycker det har också makt nog att göra sina röster hörda.
Fredrik Segerfeldt artikel på newsmill är en mindre lyckad text. Han kritiserar Linderborg för att stödja våld och att hylla diktatorer, vilket jag anser är tveksamma slutsatser. Vad som saknas i fakta tas igen i raljerande påståenden. Jag har skrivit om det förut: det är förunderligt hur kulturdebatt alltid övergår i löje och personangrepp istället för att handla om sakargument.

Jag tror att en del av det som gör debatten infekterad är att alla sidor lätt tar på sig offerrollen: kulturarbetare med vänsteråsikter ser sig själva som överkörda av den ondskefulla kapitalismen, trots att kulturbranschen är en bransch där det faktiskt är möjligt att verka för något annat än profit. Högerdebattörer tycker att kulturen är vänstervriden och flummig, trots att det inom kulturen precis som överallt annars i samhället är lättast att överleva och synas om man är företagsam samt tjänar pengar. En fruktbar debatt kräver att man håller sig till konkreta argument, inte spelar på martyrskap.

Hippo hippo!

Nya små hästar!

Fick ut ett gäng små hästar precis innan jul. Jag har arbetat med dem i den öppna keramikverkstaden i hallonbergen. Mitt mål är att få ut dem till fler försäljningställen under våren.