Mina tankar kring "Figurationer"-debatten

Debatten kring den föreställande konsten, den så kallade "figurationer-debatten" är en av de intressantaste diskussionerna i Kultursverige.

      En kort sammanfattning av vad som hänt: Sommaren 2009 börjar tidningen Axess med Johan Lundberg i spetsen driva en kampanj för att förändra konstbegreppet. Man menar bland annat att Skönheten måste tillbaka till konsten och att det inte behövs några teorier för att rättfärdiga bra konst. Axess  lyfter fram utställningen "Figurationer" på Edsviks Konsthall med verk av Odd Nerdrum och hans elever. Konstnärerna där menar att det inte hänt något viktigt i måleriet sedan Rembrandt.
     Större delen av den svenska kritikerkåren går i taket och Sydsvenskan beskriver uställningen som nazistisk.  Denna hätska debatt som har fått ny fart nu då antologin "Under omprövning: en antologi om konst, kanon och kvalitet", med Johan Lundberg som redaktör och medförfattare, släppts. 
Exempel på artiklar kring ämnet:

Sydsvenskan "Eva Ström fördjupar sig i en konstinriktning som leder tankarna till nazismen."

Om "Under omprövning"
Helsingborgs Dagblad "Populism i fårakläder"
Expressen "Sven-Olov Wallenstein finner mest svepande påståenden och aggressiva invektiv."
Gefle Dagblad "För oss som tröttnat på allt trams"
SVD: "Michel Ekman har läst en ojämn bok, där fantasieggande essäer varvas med trötta käpphästturer."
Johan Lundbergs Blogg om recensionerna av "Under omprövning"

Jag håller med om att det behövs en omvärdering av konstbegreppet - att hantverkskunnande och tradition måste anses som viktiga beståndsdelar i konsten. Därför blir jag glad över den diskussion som väcks av Axess och Johan Lundberg, men våra åsikter skiljer sig bitvis åt:

Jag tycker att det sätt Lundberg, och många av de som kritiserar modernismen, skriver på är irreterande och ofruktbart. Man raljerar istället för att komma med konkret kritik och intar en offerroll inför en allsmäktig modernistisk konstvärld, en konstvärld man undviker att definiera. Effekten blir inte ett fruktbart klimat för debatt: man predikar för de redan invigna och provocerar de oliktänkande.

Dock: de som företräder modernismen är inte mycket bättre på att hålla en sansad ton. Jag kan tycka att ett århundrade av teoretiserande kring konst borde ha lett till klyftiga svar för att beskriva varför man inte ska återvända till 1600-talet, men icke: Det är väldigt mycket känslor och ogrundade påhopp. För mig som är kritisk till det nuvarande konstbegreppet är det positivt: idéer kring konst bygger inte på fakta utan handlar mest om vad folk känner. 

Johan menar också att konsten är autonom (fristående från övriga samhället) och därför inte ska problematiseras med analyser om genus eller klass. Jag tycker att han har fel.
Just den här idéen om autonomi har under modernismen fått konstvärlden att sluta sig mot övriga samhället (Se mitt tidigare inlägg om konstbegreppet). Det är just det som skapat dagens konstvärld! Vill Lundberg förstärka det utanförskapet ytterliggare?
Angående konst och forskning förstår jag vad han menar: att forskningen inte ska överanalysera därmed förstöra konsten. Men eftersom konsten är en del av större maktförhållanden och system verkar det befängt att inte studera konsten om man vill lära sig något om vårt samhälle. Det jag tror är problemet är att konstnärer förväntas anpassa sina verk till rådande teori och politik. Det är då det blir problem: konsten måste få tillverkas och uppskattas för sin egen skull, samtidigt som den kan kritiseras.

Men min största invändning är att Johan Lundbergs och Axess synsätt inte leder till bra konst.

Jag var och såg utställningen Figurationer. Jag ser en poäng med vissa av Nerdrums målningar, de har något ödesmättat och storslaget jag uppskattar. Men mycket av det övriga föll platt. Tråkiga, stela motivval och en känsla av att det mesta var omoget. Visst, de var duktiga på att måla, men känslan och nerven i verken saknades. De sade ingenting om mig eller mitt liv. Det är inget fel med äldre motivval, men de måste beröra mig som betraktare idag.

Ska man få till ett nytt konstbegrepp räcker det inte med att kräva teknisk skicklighet, verken behöver känsla också. Utan den är konst död.

Jag har själv inte läst antologin ännu. När jag gjort det återkommer jag med fler åsikter.

Bloggnamnet och Edvard Munch

Jag tror inte på den konst som inte har tvingats fram av människans behov av att öppna sitt hjärta. All konst, litteratur som musik, måste frambringas med ens hjärteblod. Konsten är ens hjärteblod.

- Edvard Munch

Jag har mycket emot Munch. Jag har lätt att avfärda honom som ett exempel på ännu en martyrisk och självcentrerad man som levt konstnärsmyten. Hans idéer om kvinnor är djupt problematiska och bygger på ett ständigt upprepande av horan och madonnan.

Samtidigt: sedan första gången jag såg något av hans verk har han varit en av mina absoluta favoritkonstnärer. Hans måleri är inte tekniskt fulländat, styrkan ligger istället i den helt sanslösa närvaro hans verk har. För mig är Munchs konstnärskap fokuserat kring begreppet "nerv": han förmedlar närvaro och känslor. Bortom Munchs förlegade värderingar finns ett konstnärskap som säger något om vad det innebär att vara människa.

Jag tycker att citatet ovan handlar om att konst, för att beröra betraktaren, måste utgå från konstnären. För att kunna säga något om världen utgår man från egna upplevelser. Det handlar också om att det inte är lätt att göra konst, men att det är nödvändigt. 

Ordet "hjärteblod" innehåller en dubbeltydighet: det innehåller både något som ligger en varmt om hjärtat och något som är jobbigt. 

Det jag skriver om citatet här stämmer också överens med min syn på konst, och därför fick ordet "hjärteblod" bli namnet på min blogg.

Om konstbegreppet.

"Om två personer gör något kreativt, så kan den ena göra något bra utan att det är konst  medan den andra gör någonting skitdåligt som är konst. Hur går det ihop?"

Citatet kommer från en bekant angående varför han har svårt för konst. Det sammanfattar en sak många av oss undrat: Hur kan så mycket usla saker vara konst? Ska inte konst vara något vackert, utvecklat, hantverksskickligt eller bra?

För mig är svaret att det finns olika konstbegrepp. Ett äldre som var det dominerande fram till 1800-talet och ett modernare som uppkom i och med industrialiseringen.

Det äldre konstbegreppet definierade konst som ett estetiskt hantverk av utomordentlig kvalitet. Konst kunde vara en fantastisk målning likaväl som en utsökt drejad kruka. De estetiska hantverken sågs som nyttohantverk, både skålen du åt ur och tavlan på väggen hade ett praktiskt syfte. I tavlans fall exempelvis att berätta om Jesus eller att visa hur mycket blå färg beställaren hade råd med.

Det här sättet att se på konst lever kvar då vi säger: "Vilken skicklig billackerare, han lyckas verkligen göra sitt jobb till en konstart!". Vi tycker att billackeraren är grymt duktig på sitt hantverk: alltså är det konst.

Den konst som ställs ut på de fina gallerierna idag hör hemma inom ett annat konstbegrepp. Detta kom till under industrialismen, en tid då hela samhället omdanades. De tidigare konstköparna, exempelvis adeln och kyrkan, började förlora sin maktposition i samhället och konstvärlden och ersattes av en ny medel- och överklass. Skrå-väsendet försvann vilket öppnade för en fri marknad där vem som helst kunde göra konst. 

Detta ledde till en omdaning av konstbegreppet. De hantverk som hade en tydlig brukskoppling betraktades inte längre som konst, kvar inom begreppet blev måleriet och skulpturen. Konsten presenterades som något gudomligt, bortom vardag och simpla nyttosysslor.

Jag tror att det var här som kvalitetsaspekten i konsten började försvinna: Konst innebar inte längre att något nödvändigtvis var väl utfört; det räckte att objektet var skapat utan andra syften än att betraktas och kontempleras.

Idag har konstdefinitionen förändrats ytterligare: konst definieras av att någon med makt i konstvärlden tycker att det är konst. Det moderna konstbegreppet är, åtminstone i teorin, friare än det äldre. Du behöver inte fråga någon om lov för att göra konst och kan uttrycka dig på det vis som du vill. Men det har också negativa följder.

I och med att man särskiljer konsten och vardagen uppfattas konsten som särskild från det övriga samhället. Jag menar inte att det är så i praktiken, vi är trots allt omgivna av offentlig konst och de flesta av oss har tavlor i våra hem, men det är den bild vi konstnärer förmedlar till omvärlden: Konst är något finare än vardagen och inte jämförbart med något annat. Om du tycker ett konstverk är dåligt är det alltså för att du inte förstår det, inte för att det brister i kvalitet.

Avsaknaden av en meningsskapande hantverksskicklighet har lett till att konstnärer istället sökt sig till teorin. På dagens konsthögskolor ställs krav på att konst ska passa in i ett akademiskt kontext och allt större vikt läggs vid att eleven ska kunna förklara i ord vad han eller hon skapat. Jag tycker att det här är vansinne. Konstens huvudsyfte ligger bortom teorin och det intellektuella. Ställer man krav på logik och att verk ska relatera till teoribildningar stänger man dels ute många potentiella elever, dels hämmar man kreativiteten hos de övriga.

Det är typiskt för vår tid att desto mer intellektuellt ett ämne är, desto högre status får det. Jag tror att det är för den statusen som konstvärlden söker sig till det teoretiska. Jag är övertygad om att konsten har en plats både i samhället och hos gemene man, men denna plats bygger inte på teorier eller intellekt. Konsten uttrycker något annat än vad teorier och det begränsande skriftspråket kan göra.

För mig är konst ett materialbaserat hantverk som genom kreativitet och intuition tolkar världen och livet. De här sakerna måste kunna rymmas i ett modernt konstbegrepp.