Årets besök i Prag

Jag är tillbaka från 4 dagar i Prag i goda vänners lag.

Såhär fint väder var det! I november-Prag! Helt galet. (Från Karlsbron)

Sen kollade vi in de vanligaste turistfällorna. Jag hade helt glömt
vilket antiklimax astronomi-klockan är. Att folk dessutom
filmar det hela med sina läsplattor gör att alltsammans nästan
känns surrealistiskt.

Vi tittade på monumentalarkitektur och -skulptur från kommunisttiden. På
något sätt uppskattar jag den typen av byggnadskonst, det är som en form av
funktionalism vars huvudsyfte är att få betraktaren att känna sig liten.
Som ryttarskulpturen här ovan, det gick verkligen inte att få ett grepp om
hur stor den egentligen är.

Några av de bästa bornsreliefer jag sett fanns bakom ryttarstatyn i fotot ovan.
Konstnären har arbetat helt fantastiskt fint med en blandning av
nästan helt frilagda figurer och sådana som bara är tunna teckningar.

Från Artbanka, ett museum för nutida tjeckisk konst
inrymt i ett nedgånget barockpalats.

Gymnastjesus. Eftersom det är Tjeckien är
skalan betydligt större än naturlig storlek.

Schysst måleri.

Tankar efter lärlingskapet, del 1.

Nu när säsongen för stenhuggning börjar ta slut kommer jag dra mig inåt stan igen. Jag har en verkstad där jag kommer kunna arbeta och jag har en hel del andra projekt att ta tag i.

Halvåret som lärling då, har det varit något att ha?

Kort och gott: Ja.

I våras var jag beredd att ge upp konstnärskapet, nu känner jag mig både positiv och har en glädje och inspiration i arbetet jag inte märkt på år. Utöver det har jag lärt mig arbeta med sten och fått en hel drös annat yrkeskunnande.

Bara en sån sak som att det uppenbart går att leva som konstnär, även om du inte är rikskänd eller har konstnärsföräldrar eller är rik från början. Det liv Sam levt känns både inspirerande och rikt, trots att han inte har fast anställning eller vet vilken lön han kommer få varje månad. 

Som konstnär kommer man stöta på alla möjliga människor och det jag ser hos Sam är en befriande ärlighet oavsett vem det är han pratar med: han tar personen på allvar oavsett vem det är. Det betyder inte att man ska tona ner sin personlighet, det går utmärkt att vara både personlig och yvig i sitt sätt och . Sam verkar inte heller ha något problem med att ta konflikter och gå i polemik mot åsikter, även om de kommer från personer med makt. Ibland verkar det till och med ha hjälpt honom, folk vet att han säger vad han tycker men att han ändå samarbetar med dem.
”Ung konstnär” kallas tills man är typ 40. Det säger en del om tiden det tar att etablera sig, hitta sitt uttryck och utveckla ett yrkeskunnande. Det är lätt att tro att allt ska gå på en gång, framförallt i dagens hektiska karriärs-samhälle, men jag tror att utvecklingen av ett yrkesliv måste få ta tid.

Saker hos Sam Westerholm: får.

Marmor och Marsvin, del 3!

Sådär ja: i princip färdigt!
Ägnade förra veckan åt att hugga ut det sista och polera upp ytan. Nu är fotografierna insända till Liljevalchs med förhoppning om att verket blir antaget till vårsalongen!

Marmor och Marsvin, del 2

Oj oj oj,  mer marmor! Ekorren är nästan klar, så de senaste veckorna har jag arbetat vidare kring min första idé på vad jag skulle ha marmorn till: marsvin. Det tar sig, nedan följer bilder från de senaste veckornas jobb:
(klicka på bilderna för att se dem större)

Vecka 1:

Inte mycket har hänt här, jag har kapat en del med vinkelslip, slagit bort
och precis börjat arbeta med gaffelmejsel. Jag arbetar utifrån en mindre skiss 
och passar in figurerna i stenen.

Vecka 2:

Figurerna börjar ta (reliefartad) form. Jag arbetar
med gaffelmejsel för att lättare se riktningar.

Vecka 3:

Figurerna syns tydligare och jag börjar arbeta friare i stenen.

Vecka 4:

Jag är på väg in djupare i stenen.
I det här stadiet blir marmorn riktigt intressant att jobba med:
  det tunga arbetet med att hugga bort stora mängder
sten är avslutat och man kan ägna sig åt detaljerna.

Vecka 5:

Det tar sig: jag har börjat hugga ut ögon och ansiktsuttryck. Nästa steg är att
polera stenen.

Höststatus plus faun!

Ofta blir sensommaren inte alls varm, istället blir det höst direkt och jag känner mig jättekränkt över detta. Men i år blev det faktiskt lite varma dagar trots allt, inklusive årets första stenhuggarpass mitt under ett åskoväder i måndags. Sam hade just börjat hugga ut Kristus på granitreliefen och han deklarerade att detta var upphov till vädret. Jag svarade att det var bra att ha naturen på sin sida när man tar avgörande steg i sina verk, varpå Sam svarade att man inte ska vara övermodig, det var trots allt bara vädret som hade varit med.

Jag kommer vara kvar hos Sam åtminstone tills oktobers slut. Just nu går det riktigt bra med det jag arbetar på: ekorren är snart klar, skallen som jag hugger i granit har aldrig sett bättre ut och jag har gjort två små figurer i lera som jag är nöjd med.

Jag arbetar också på att lägga upp en hemsida med en mer regelrätt portfolio över mina verk: förhoppningsvis något jag kommer lägga upp inom de närmsta veckorna!

 En av de nya figurerna jag arbetat med, en mindre faun i terrakotta. Verket 

är det första jag skulpterar i lera på ett tag, motivvalet är en hommage till

de små figurer jag brukade skulptera när jag gick på Lunnevads folkhögskola.

Självporträtt

Nytt självporträtt!

Marmor och ekorrar.

Med tanke på att jag skrev om marsvin och marmor i förra inlägget kanske man kan tro att jag börjat hugga marsvin i marmor. Så är inte fallet. Jag kände mig inte mogen för att hugga avancerade gruppkompositioner, utan ville börja med något enklare.
Något jag är van vid att skulptera. Något jag brukar skulptera när jag stöter på nya material. Något jag kan göra snabbt.

En ekorre.

Så jag hugger en ekorre i marmor.

Grejen är att ekorrar inte alls är lätta att skulptera, och andningen till att det fungerat så bra att skulptera dem förut är att jag arbetat i lera, inte marmor. Ekorrar är faktiskt förvånansvärt avancerade, framförallt när de står på alla fyra som den jag håller på med. Så det har blivit till att leta fotografier från wikipedia och anatomiska översiktsbilder. Och trots att jag misströstar varenda gång jag inte vet hur jag ska skulptera någon viss del (ex huvudet, svansen, bakbenen, frambenen,  osv) och nästan ger upp har lyckats modellera fram det mesta.

Det börjar ta sig.