Tankar efter lärlingskapet, del 1.

Nu när säsongen för stenhuggning börjar ta slut kommer jag dra mig inåt stan igen. Jag har en verkstad där jag kommer kunna arbeta och jag har en hel del andra projekt att ta tag i.

Halvåret som lärling då, har det varit något att ha?

Kort och gott: Ja.

I våras var jag beredd att ge upp konstnärskapet, nu känner jag mig både positiv och har en glädje och inspiration i arbetet jag inte märkt på år. Utöver det har jag lärt mig arbeta med sten och fått en hel drös annat yrkeskunnande.

Bara en sån sak som att det uppenbart går att leva som konstnär, även om du inte är rikskänd eller har konstnärsföräldrar eller är rik från början. Det liv Sam levt känns både inspirerande och rikt, trots att han inte har fast anställning eller vet vilken lön han kommer få varje månad. 

Som konstnär kommer man stöta på alla möjliga människor och det jag ser hos Sam är en befriande ärlighet oavsett vem det är han pratar med: han tar personen på allvar oavsett vem det är. Det betyder inte att man ska tona ner sin personlighet, det går utmärkt att vara både personlig och yvig i sitt sätt och . Sam verkar inte heller ha något problem med att ta konflikter och gå i polemik mot åsikter, även om de kommer från personer med makt. Ibland verkar det till och med ha hjälpt honom, folk vet att han säger vad han tycker men att han ändå samarbetar med dem.
”Ung konstnär” kallas tills man är typ 40. Det säger en del om tiden det tar att etablera sig, hitta sitt uttryck och utveckla ett yrkeskunnande. Det är lätt att tro att allt ska gå på en gång, framförallt i dagens hektiska karriärs-samhälle, men jag tror att utvecklingen av ett yrkesliv måste få ta tid.

Saker hos Sam Westerholm: får.